Hej Simon

Ja, vinter gråt i gråt uden sne og sol mærkes ikke som nogen rigtig vinter. Jeg foreslår, at vi springer vinteren over i år og ta'r et skridt direkte ind i armene på det sprirende forår, hvor lærken og pollensæsonen allerede er gået i gang samtidig med de tocifrede temperaturer og vin på gamle dunke ... som f.eks her:

https://www.dr.dk/tv/se/soeren-ryge-tv/soeren-ryge-praesenterer-4/soeren-ryge-praesenterer-gensyn-med-lotte-glob#!/

(Den næste SR-udsendelse er også et stemningskig værd).


Det er lærkernes tid.
Ad usynlige gange
pile deres sange
gennem en luft,
som er sitrende blid,
det er lærkernes tid.

Det er abildens tid.
Over grene og kviste
myldre og briste
hvirvlende stjerner,
til stammen står hvid,
det er abildens tid.

Det er bristningens tid.
I kirsebærlunden
brast under hunnen
ægget i nat,
nu begynder dens flid,
det er bristningens tid.

Og forløsningens tid.
Vågn, hvad
der blunder,
brist som et under,
drøm i hvert sind,
det er bristningens tid
og forløsningens tid.

Ludvig Holstein


Bedste hilsner til aftenkaffen
RoseMarie

Man ka’ blie godt arrig over at se kommunefolk destruere naturen i parkanlæg; vækster og tage det tog så utrolig lang tid at opbygge, halvtreds år og mere; hammen smidt af som mad, grobund og heimat for alverdens små og store organismer; dyrearter, fugle og firebenede rævestreger med kuld godt dækket ...
Og hvad efterlader så disse "kommunale skraldemænd" sig: ”golfbaneområder” man næsten ku’ mistænke kommunalpolitikere for dernæst at ville erstatte med parkeringshuse, selvfølgelig i beton; eller endnu flere varehuse af amerikansk dimension.

Ak hvor ærgerligt et syn for blikket: den smule natur mennesker stadig har at færdes i, i byer og omegne, behandlet på en måde, der i stigende grad udelukker fugle og dyrearter fra menneskelivet. Hvem ér dog den hjernekiste der fandt på den slags i Kbh. Komm.? Da forhåbentlig ikke gartnere, da ikke mennesker skolet i organisk natur? Nej, det må være stadsingeniører der leger indendørsarkitekter; folk skolet i fordelen ved natur- og skovdød. Ak ak; ja det syn kræver lidt Eliot, for øjne igen at ku' synke:

Usk

Knæk ej kvisten i din hast, og
Håb kun at finde
Den hvide hjort bag den hvide bæk.
Se væk, lansen læg, fremkvæk
Ikke gamle besværgelser. Lsd dem ligge.
„Duk dig nu, for brat kun ikke”,
Se så op
På vejenes fald og vejenes top
Søg kun selv
Hvor det grå lys møder det grønne skel
Pilgrimmes lovsang, hermittens kapel.

*

Virginia

Røde flod, røde flod,
Tung blød glød er stilhed
Intet vil er til som en flod
Er til. Vil gløden gro
Alene mellem spottefuglens
Ene kalden? Trygge rygge
Venter. Låger våger. Purpur træer,
Hvide træer, venter, venter,
Forhaler, forfalder. Lever, lever,
Aldrig i drift. Altid i drift
Ankom jernets agt med mig
Og går igen med mig,
Røde flod, røde flod.

*

New Hampshire

Børnestemmer i frugthaven
Mellem blomstrings- og modningstid:
Mellem roden og den grønne spids.
Sort vinge, brun vinge, svæver svæver;
Tyve år og våren er omme;
I dag er sorg, i morgen støv,
Dæk mig over, lys-i-løv;
Gyldent hoved, vinge sort,
Klyng, gyng,
Vår, syng,
Gyng bort op i æbletræet.

- T. S. Eliot.

mvh
Simon

På sejl i byger med blikket sydøst, vidende hvad venter på vuggende længsler:

Sommertristhed

Solen henover sandet, ô indsovede krigerinde,
I al dit hårs guld varmer et længselsfuldt bad;
Og fortærende røgelsen på din fjendtlige kind
Blander den med tårerne et længselsfuldt bryg.

Hele den hvide flammes ubevægelige vindstille
Fik dig til at sige trist, ô mine frygtsomme kys:
”Vi skal aldrig blive ét eneste mumiesvøb,
Under oldtidens ørken og lykkeligt palmeløv!”

Men al din hårpragt er en løbende lun flod,
Hvor man uden gys drukner sjæl, som besætter os
Og finder det intet, du ikke kender til!

Jeg vil smage sminken, grædt fra dine pupiller,
For at se om den kan give hjertet du slog
Følelsesløsheden i Azur og i stene.

- S. Mallarmé.

Sku’ sommerlyset så udbrænde i viltre kaskader, ka’ tristheden jo huses m. Højholt på bommen, læsende Gittes monolog om frihed, eller …

Mellem Ørerne

Jeg har sat mig ud her ved gavlen
for at blive dummere

eller i hvert fald lille, gerne mindre
end græsset, helst kun eet

med naturen. Men der er ingen
forskel mellem forskellene.

Fuglene synger, det lysner i øst,
a/s græsset hørligt.

- Per Højholt.

mvh
Simon

Hej RM..

Her lidt svensk musik til øjnene:

Som P.s. i Petter Bergmans Årstiderna, finder man disse ord:

SOM HADE NILS FERLIN SKRIVIT ETT
VERSBREV TILL FÖRFATTAREN

När du var fjorton år skrev jag mina dikter i dig.
Någon skriver alltid dikter i en när man minst anar det.
Kärleken skriver sin dikt och Döden sin.
Och alla de andra! Männoskor du litet på
som sviker dig, samhällets orätvisor, hysterin,
blindheten skriver sina dikter. Och vardagen med
sömnlöshet över vad nästa dag kan rikta för slag
emoy dig.

Men mest skrev jag om kärleken och döden (outslitliga
ämnen eftersom de alltid återkommer) och den ironi
som förvandlar vårt liv till fragment. En grå liten fågel
lät jag sjunga, för saknadens skull. Den fågeln har sjungit
för många. Och jag riktade mig inte till dig.
Jag skrev på små¨lappar och lapparna blev böcker
och tvärs genom den svanska diktens barocktorn
blåste jag livets och dödens höga visa.

Det var inget bra liv, som jag såg det.
Men det fanns gläntor, öppna fläckar där solen
lyste så mycket starkare därför att jag visste
att molnen snart skulle komma åter, att detta
bara var en paus, lite lycka som vi stal
när ingen såg det. Det var ändå lycka.

Så var mina dikter ironiska.. Och ändå fanns den,
lyckan, och ljuset som spred sig var det starka ljuset
som solstrålarna ger mellan två mörka moln.

Du mötte flera dikter, flera människor,
mer lycka eller olycka; kanske en annan sorts
olycka , för var och en har sitt.
På den tiden bottnade din världsbild
i mina ord, din upplevelse formades av min
upplevelse syntax och grammatik.

Men sedan har texterna förändrat sin berydelse,
sitt underlag. Och du visste vad som väntade
runt hörnet till nästa dag och dagarna, veckorna,
månaderna, åren efter det.

Det går att säga det på annat vis:
ditt svar på verkligheten tog sig andra uttryckssätt.
Men du har inte helt kunnat förlora minnet
av mina lösa papparslappar som låg ordnade
i böcker när du mötte dem.

Egentligen sitter du
där än med mitt ord och min papperslapp.
Du byggde om orden på annat vis, men pappret,
kartan över livet, har präglat dig och format
dina känslor: ensamhetens, ironins, melankolins
bleka känslor.

Och ändå tror du
att man kan förändra världen? Gör det då!
Gå ner på djupet och förändra världen.
Som Brecht sa: den behöver det.
Och om du hör en liten fågel
som sjunger på grönan kvist,
så lyssna på den en gång till och gå
sedan vidare.

All dikt är är uppror:
melankoliskt, ironiskt, analytiskt eler rättframt,
stridbart uppror.

S¨lyssna några ögonblick på fågeln
och använd sången som du hör till att
förändra världen.

Den behöver det.

*

Men inden, rejsen i en næsten glacial hukommelses stemningslag; ikke stemninger man sådan lægger fra sig, man anbringes, som en pickup i rytmiske grave:

EXIL

Gränserna stängs en efter en.
Det ena landet efter det andra försvinner.
De tidiga åren gick så fort:
en dag vaknar jag medelålders
utan självförtroende och kraft.
Utvisad från mig själv:
Persona non grata.

Och medan åren går
blir jag alltmer en emigré;
ovälkommen i mig själv och misstänksam
mot det som är främmande i mig.
Plötsligt bryter jag åter upp
och ännu en världsdel stängs bakom mig

*

BELA BARTÓK, VIOLINIST


Höstlöven dansar i tonvirveln.
Det är mitt Europa, Europa mellan krigen,
Europa mellan folkmusik och modernism. Löven
virvlar runt sitt centrum, mitt i vindögat.
Det virvlar färger, färgtoner, tonfärg.

En ensam
violinist står över Europa:
han är dansmästaren, som snart blåser bort,
sopas bort av den virvelvind
han själv har väckt.

Konserter,
violinsonater, allt han äger virvlar bort
med honom och landar i Amerikas
enkla hotell.

Kontrast:
Snart är han mycket spelad, ofte framförd
på konserter, hyllad och beundrad.
Och ligger stilla i sin grav medan löven
faller över den avlägsna kontinenten Europa

där vapnen tillfälligt har tystnat.

*

EVERY DAY

Regnstänk på mitt fönstar.
Vinden samlar löv.
Molnen är vitgrå, blågrå och grå.
Och det mörknar.

Vaknar på morgonen
långt innan dagen gryr.
Regnet faller i täta rader.
Och det mörknar.

Hur många dagar? Hur många nätter?
Kortare dagar, längre nätter.
Regnet fäller sin grå gardin.
Och det mörknar.

Det är ett mycket ensamt ljud,
regnet mot fönsterblecket.
Jag vaknar och somnar morgon och kväll.
Djupare in i mörkret.

*

EN TIDIG KVARTETT
AV JOHN CAGE

Det händer ingenting i musiken
men musiken är laddad med dynamit.
Det är ouppnåligt stilla, glittrande
som is över de mörka ackorden.

Upp och ned och ned upp,
kromatiskt ställt mot cellons enda ton.
Och medan inget händer, händer allt.
Det är inte en rörelse i rörelse,

det är en rörelse i stillhet. Mycket sakta
bildas en bågform. Det är i stillhet
det förändras, alltid i stillhet,
alltid i stillhetens riktning.

Som årstiderna. Som snön en vindfri dag.
Som det att överleva.
Det händer ingenting. Men detta händer.

- Petter Bergman, Årstiderna.

mvh & go weekend
Simon

P.s.:

ATT DÖ EN SMULA

Sömnen spinner sina blå reptiler
till et rep. Långt borta

klär sig tåget i det förflutnas hud.
Tåget som förde dig bort, in i

en järnvägstunnel. Det var en sorts
avsked vi tog

när vintern var grön och vit
och vi stod på en hög platå,

en virvelvind av buskage och stenar.

Långt borta sedan länge.

*

KVÄLL OCH DET SNÖAR

Kväll, och det snöar
i rummet. Det faller
alldeles stilla
från golv till tak
utan att snudda
vid mig eller boken
jeg läser i.

Det är mörkt utanför.

Jag läser
genom åren, genom snön
som faller, genom solen
när den skiner.
Det är svårt
att vare alldeles fri.

Det är kväll i rummet.
Det blir tidigt mörkt.

- Petter Bergman.

mvh
Simon