|
1
registreret Arne Thomsen
84
gæster og
1064
søgemaskiner online. |
|
Key:
Admin,
Global Mod,
Mod
|
|
|
Skribent: Simon
Emne: Re: Mellemrummet
|
Hej RM..
Her lidt svensk musik til øjnene:
Som P.s. i Petter Bergmans Årstiderna, finder man disse ord:
SOM HADE NILS FERLIN SKRIVIT ETT
VERSBREV TILL FÖRFATTAREN
När du var fjorton år skrev jag mina dikter i dig.
Någon skriver alltid dikter i en när man minst anar det.
Kärleken skriver sin dikt och Döden sin.
Och alla de andra! Männoskor du litet på
som sviker dig, samhällets orätvisor, hysterin,
blindheten skriver sina dikter. Och vardagen med
sömnlöshet över vad nästa dag kan rikta för slag
emoy dig.
Men mest skrev jag om kärleken och döden (outslitliga
ämnen eftersom de alltid återkommer) och den ironi
som förvandlar vårt liv till fragment. En grå liten fågel
lät jag sjunga, för saknadens skull. Den fågeln har sjungit
för många. Och jag riktade mig inte till dig.
Jag skrev på små¨lappar och lapparna blev böcker
och tvärs genom den svanska diktens barocktorn
blåste jag livets och dödens höga visa.
Det var inget bra liv, som jag såg det.
Men det fanns gläntor, öppna fläckar där solen
lyste så mycket starkare därför att jag visste
att molnen snart skulle komma åter, att detta
bara var en paus, lite lycka som vi stal
när ingen såg det. Det var ändå lycka.
Så var mina dikter ironiska.. Och ändå fanns den,
lyckan, och ljuset som spred sig var det starka ljuset
som solstrålarna ger mellan två mörka moln.
Du mötte flera dikter, flera människor,
mer lycka eller olycka; kanske en annan sorts
olycka , för var och en har sitt.
På den tiden bottnade din världsbild
i mina ord, din upplevelse formades av min
upplevelse syntax och grammatik.
Men sedan har texterna förändrat sin berydelse,
sitt underlag. Och du visste vad som väntade
runt hörnet till nästa dag och dagarna, veckorna,
månaderna, åren efter det.
Det går att säga det på annat vis:
ditt svar på verkligheten tog sig andra uttryckssätt.
Men du har inte helt kunnat förlora minnet
av mina lösa papparslappar som låg ordnade
i böcker när du mötte dem.
Egentligen sitter du
där än med mitt ord och min papperslapp.
Du byggde om orden på annat vis, men pappret,
kartan över livet, har präglat dig och format
dina känslor: ensamhetens, ironins, melankolins
bleka känslor.
Och ändå tror du
att man kan förändra världen? Gör det då!
Gå ner på djupet och förändra världen.
Som Brecht sa: den behöver det.
Och om du hör en liten fågel
som sjunger på grönan kvist,
så lyssna på den en gång till och gå
sedan vidare.
All dikt är är uppror:
melankoliskt, ironiskt, analytiskt eler rättframt,
stridbart uppror.
S¨lyssna några ögonblick på fågeln
och använd sången som du hör till att
förändra världen.
Den behöver det.
*
Men inden, rejsen i en næsten glacial hukommelses stemningslag; ikke stemninger man sådan lægger fra sig, man anbringes, som en pickup i rytmiske grave:
EXIL
Gränserna stängs en efter en.
Det ena landet efter det andra försvinner.
De tidiga åren gick så fort:
en dag vaknar jag medelålders
utan självförtroende och kraft.
Utvisad från mig själv:
Persona non grata.
Och medan åren går
blir jag alltmer en emigré;
ovälkommen i mig själv och misstänksam
mot det som är främmande i mig.
Plötsligt bryter jag åter upp
och ännu en världsdel stängs bakom mig
*
BELA BARTÓK, VIOLINIST
Höstlöven dansar i tonvirveln.
Det är mitt Europa, Europa mellan krigen,
Europa mellan folkmusik och modernism. Löven
virvlar runt sitt centrum, mitt i vindögat.
Det virvlar färger, färgtoner, tonfärg.
En ensam
violinist står över Europa:
han är dansmästaren, som snart blåser bort,
sopas bort av den virvelvind
han själv har väckt.
Konserter,
violinsonater, allt han äger virvlar bort
med honom och landar i Amerikas
enkla hotell.
Kontrast:
Snart är han mycket spelad, ofte framförd
på konserter, hyllad och beundrad.
Och ligger stilla i sin grav medan löven
faller över den avlägsna kontinenten Europa
där vapnen tillfälligt har tystnat.
*
EVERY DAY
Regnstänk på mitt fönstar.
Vinden samlar löv.
Molnen är vitgrå, blågrå och grå.
Och det mörknar.
Vaknar på morgonen
långt innan dagen gryr.
Regnet faller i täta rader.
Och det mörknar.
Hur många dagar? Hur många nätter?
Kortare dagar, längre nätter.
Regnet fäller sin grå gardin.
Och det mörknar.
Det är ett mycket ensamt ljud,
regnet mot fönsterblecket.
Jag vaknar och somnar morgon och kväll.
Djupare in i mörkret.
*
EN TIDIG KVARTETT
AV JOHN CAGE
Det händer ingenting i musiken
men musiken är laddad med dynamit.
Det är ouppnåligt stilla, glittrande
som is över de mörka ackorden.
Upp och ned och ned upp,
kromatiskt ställt mot cellons enda ton.
Och medan inget händer, händer allt.
Det är inte en rörelse i rörelse,
det är en rörelse i stillhet. Mycket sakta
bildas en bågform. Det är i stillhet
det förändras, alltid i stillhet,
alltid i stillhetens riktning.
Som årstiderna. Som snön en vindfri dag.
Som det att överleva.
Det händer ingenting. Men detta händer.
- Petter Bergman, Årstiderna.
mvh & go weekend
Simon
|
|
|
|
