I Frödings digte findes mange ligheder og forskelle til tanker der i dag plager tænksomme mennesker, samt antydninger om livet og de konventioner der også plagede livet af ham:

Friheten


Ej blir viljan frigjord av att färdas
mjukt på dynor, ej att fritt i lastens
famntag lata sig en levnad lång,
fri blit viljan först, när den fått härdas
från en veklings ragling till gymnastens
genom självtvång fria hjältesprång.

Men när viljans gång är stolt manhaftig
och när viljans alla senor spänna
muskelkraft i järnhård fjädersvikt,
skall ändå dess arm ej frisk och kraftig
famna livets välbehag, blott känna
tvångets tyngd med ständigt större vikt?

*

En kärleksvisa


Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som drö, var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

- Gustaf Fröding.

mvh & goaftning..
Simon

Et analytisk smukt indlæg, med ref. til en tidligere nobel pristager også jeg holder af, der samtidig er en evaluering:

http://www.verdidebatt.no/innlegg/11753040-bob-dylan-en-budbaerer-for-dagens-ungdomsoppror

mvh
Simon

Hej Simon

Fra Sverige til Norge og flere skønne oplysende ord ...

Brev til lyset
 
Morgenens papir er veldig foldet ut
på jorden, det er en ny dag
og en traktor som alt er fremme med sin
klumpete neve
og skriver et brev til lyset, hver bokstav
brummer den høyt for seg selv, for det har
meget å si
at alt kommer med, både tordnen og biene,
maurveien som har strukket ut sin lille
silkefot i gresset, vår fred
og den uro vi har med alt, skal den ha med.
 
Store fuktige linjer og en langsom hånd
som ryster svært men nu er alt sagt,
siden er full og alt legges åpent frem
som et brev til ingen, plogenes brev
til lyset som den kan lese som vil.

Rolf Jacobsen

***

i mai
er treet en sang
vinden synger
om høsten
står treet med stjerner
i sine hender

Jan Erik Vold  

***

Vi sitter i slørblå junikveld
og svaler oss ute på trammen.
Og alt vi ser har dobbelt liv,
fordi vi sanser det sammen.

Se – skogsjøen ligger og skinner rødt
av sunkne solefalls-riker.
Og blankt som en ting av gammelt sølv
er skriket som lommen skriker.

Og heggen ved grinda brenner så stilt
av nykveikte blomsterkvaster.
Nå skjelver de kvitt i et pust av vind,
– det er som om noe haster…

Å, flytt deg nærmere inn til meg
her på kjøkkentrammen!
Den er så svimlende kort den stund
vi mennesker er sammen.

Hans Børli


Ha' en herlig stormende weekend
RoseMarie

Hej RM..

Tak for morgenlys, her kvitteret med...


En Morgondröm

I.

Jag sov och jag drömde
om Ariens land,
där solguden tömde
med givmild hand
kring allt överallt i en lycklig ängd,
som sadan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
sitt liv, sona håvars mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger ocj slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda
kring bäckars fall,
där herdarna leda
sin hjord i vall,
när kvällen sin dagg över landet smör
stå väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek
och ungdomen yster och vig i lek,
ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
det är för att göra sig särskilt grann
och vackar och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,
som älven slår,
den stigande röken
ur tjällen går,
där syssla i ro med de yngsta sma,
som lipa och le, där de tulta och gå,
de gamla, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet og ljus
och högt över töcknen är konungens hus,
på vidden och branterna runtomkring
vid nidsommartid hålles folkets ting,
och konungen dömer från domarestolen
och tänker för folket och talar med solen,
och solen sår ned sina gudomssvar
om allt som skall bliva och är och var.


II.

Där strövar i skogen en fri ung man
och ingen är fri ung man som han,
hans blod är en störtsjö i vårstormtider,
hans trots önskar strider
och allt vill han fresta och allt han kan.
Den säkraste brottarn och måttarn
han prövar med näven och lansen
och kysser, när rast är i dansen,
de vackraste flickorna fritt
i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
hur allt, när han strövade muntert åstad,
bar skick av en fri ung man,
hur hemlighetsfullt det om läpparne log,
som visste han nog
att gudarnas ättling
och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt
på skogens vilda stråt,
han stannar och ler åt små kryp,
som måtta åt tån med ett nyp,
han gäckas med gökar, han retas med trastar,
han följer för ro skull ett spår,
på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
att se på en fisk som slår,
han faller på knä invid randen
och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
av glädje åt bilden, som vattnet bar,
den visade gudarnas ättling,
hur manvuxet vacker han var.


III.

Fina fötter, nätta små,
kliva långt och slugt på tå,
än de skynda, än de väja,
knätt och kny, för ljud och speja,
om ej någon hörda små
fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura
glada ögon bak en stam,
och en flickas axlar kura
sig ihop som rädda lamm
och försiktigt förtänksam
smyger hon sig fram.


IV.

Och med ett som en vind
stryker flickans arm över jägarens kind
och har täckt honom ögonen till,
och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
han kan inte blir fri,
han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär
där,
kann du gissa vem det här
är?“

Och hon kniper och drar
och hon rycker och slår för att frampressa svar
och att skrämma den älskade rädd,
och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
men den pinan är len
som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,
travar, gissar: ”Nyp och Klös
är ditt namn och Udd och Sticka,
Riv och Ryck och – släpp mig, flicka!“

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.


*


Och som hjärtblad i en blomsterskida,
heltförenta nyss, när skidan brast,
än vid sömmen hålla troget fast,
höft vid höft och sida invid sida,
syskonkärligt lågo hon och han
ännu flämtande och ännu röda
av sin kärleks första bråda möda
tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar
av den evigtklara lyckans rike,
kom lycksalighet som sändebud,
milt välsignande från ljusets gud
likt en solglimt mellan skogens stammar
över gudens sons och dotters like,
mänskosonen och hans brud.

- Gustaf Fröding.

mvh & god weekend..
Nissen

P.s.:

Intet sir mere om et hjems beboere end husets bibliotek, der stort som småt afslører private interesser og tanker, livet bag murene udadtil, hvorfor biblioteker i store huse som regel har været anbragt i tilstødende værelser, stedet hvortil nogen trak sig tilbage – til sammenligning har noget af det mest forvirrende været kollektivers biblioteker, særlig dem der var således indrettet, at beboerne næsten delte alt fra underhylere til koner – hvor det altid er spændende at gå på opdagelse i private biblioteker, selvfølgelig dersom huset ikke er indrettet som et udstillingslokale, før salg.
Her et tit ind bag forhænget hos Leonard & Virginia Woolf, et brugsbibliotek med spændende titler til mulig inspiration: http://ntserver1.wsulibs.wsu.edu/MASC/OnlineBooks/woolflibrary/woolflibraryonline.htm

mvh
Simon
P.s.: nu vi er ved det private, har man vel ikke sløset med søndagens prædiken til personlig opbyggelse! ;)