I Per Olov Enquists pragtfulde Liknelsebokan, citerer kvinden på det knastfrie fyrretræsgulv fra denne smukke sang: https://www.youtube.com/watch?v=KrJFjmCrdpg


Text:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

- Tove Jansson

mvh
Simon

Hej Simon

Jeg læser, lytter, nyder og lader mig inspirere i alt, hvad jeg overhovedet kan ... takker dig og nynner :))

https://www.youtube.com/watch?v=-NK9zdPj-os

Fingergrønne hilsner
RoseMarie

Hej RM..

Den er smuk, rosen dér – jeg ka i øvrigt godt lide hendes pandehår, uf, det skrev jeg ikke! ;)
Nå så fingrene nyder klorofylens fremspring, ja det tænkte jeg jo nok. Vi har en lille tobenet dame lige udenfor et vindue, som er særlig glad for den midt i udrugningstiden. Den firbenede må spidse ører, og det er jo ikke helt ufarligt at bevæge sig ud på de allertyndeste grene, den slags ka godt ende med både stjerner og fuglekvidder i misende øjne.
Nu er det jo også Rygetid, selv om han vist har lagt snaden på hylden, i det mindste i sendetiden. God fornøjelse med de grønne tentakler…;)

mvh
Simon

A Supermarket in California

What thoughts I have of you tonight, Walt Whitman, for I walked down the sidestreets under the trees with a headache self-conscious looking at the full moon.
In my hungry fatigue, and shopping for images, I went into the neon fruit supermarket, dreaming of your enumerations!
What peaches and what penumbras! Whole families shopping at night! Aisles full of husbands! Wives in the avocados, babies in the tomatoes! – and you, Carcia Lorca, what were you doing down by the watermelons?

I saw you, Walt Whitman, childless, lonely old grubber, poking among the meats in the refrigerator and eyeing the grocery boys.
I heard you asking questions of each: Who killed the pork chops? What price bananas? Are you my angel?
I wandered in and out of the brilliant stacks of cans following you, and followed in my imagination by the store detective.
We strode down the open corridors together in our solitary fancy tasting artichokes, possessing every frozen delicacy, and never passing the cashier.

Where are we going, Walt Whitman? The doors close in an hour. Which way does your beard point tonight?
(I touch your book and dream of our odyssey in the supermarket and feel absurd.)
Will we walk all night through solitary streets? The trees add shade to shade, lights out in the houses, we’ll both be lonely.
Will we stroll dreaming of the lost America of love past blue automobiles in driveways, home to our silent cottage?
Ah, dear father, graybeard, lonely old courage-teacher, what America did you have when Charon quit poling his ferry and you got out on a smoking bank and stood watching the boat disappear on the black waters of Lethe?

- Allen Ginsberg, Howl, 1956.

mvh
Simon

The American Sublime

How does one stand
To behold the sublime,
To confront the mockers,
The mickey mockers
And plated pairs?

When General Jackson
Posed for his statue
He knew how one feels.
Shall a man go barefoot?
Blinking and blank?

But how does one feel?
One grows used to the weather,
The landscape and that;
And the sublime comes down
To the spirit itself,

The spirit and space,
The empty spirit
In vacant space.
What wine does one drink?
What bread does one eat?

- Wallace Stevens, Ideas of Order, 1935.

mvh
Simon