Nål

Rytmiske volde af modstand der løfter sig foran
spirer den gennem mer hidsigt end bambus
uanset retning, lys eller næring, skønt ofte
belemret med flere forhindringer samtidig,
først og fremmest sin egen saftløse rod
hvis væsen det er at bøje af, gå under,
at suge næring af den letteste modstand
og straks telegrafere den frem som hæmning.

Eller den dvæler i månedsvis
(skønt endelig skånet for rodens tungsind)
ved een bestemt forhindring
som var denne tilfældige krise målet
det gælder at holde fast
uden at visne, uden at vokse,
uanset næring, lys eller årstid.

*

Kold Tordenkaffe

Vi spejder ind i regnen
skeløjede af forventning:
En lyslevende naturkraft går endnu frit omkring,
brølende, olm, med krængede øjne,
trampende ned for fode.

Men da tordenen når os
er den ikke hvad den var engang.
Længe står den og trykker.
Kniber endelig et beskedent lyn frem.

- Benny Andersen.

mvh
Simon

Og stjernerne skinnede

X I I

Et forsinket skær læst ind i det
uden at det anskues umiddelbart,
kun stryges, som en hånd eller et par bukser,
ligesom havet stryger sig mod en klippe
når det nu ikke har andet
at lave – omgivet af gode venner
på en slapper, sådan var det altid med dig,
du der kommer tæt nok ind på livet af mig:
Åh, du har ofte fundet
spor i haven hvor hvepsene
og rødhalsene har deres rede;
spor på trappen, i sakristiet
og garagen med dens enorme trommer.
Sig noget der kan styrke mig,
lad mig drikke af alle colaer i verden
før jeg svømmer væk fra dette rev, ind
i den egn af bregner og bobler der venter os,
hvor de fleste ikke er så kloge, men nogle få er.
Dem trykker vi ind til os, vores kropstatoveringer
der søger psykiatrisk hjælp, og jorden
smasker og slubrer rytmisk.
Det kunne få selv en hund til at holde af dig,
men her byder ingen stemme dig helt ind.

Her er jordbesiddelser
der antager navn i storbyens skumring,
den der netop strejfede dig. Har du lektien med?
Godt, det var jeg sikker på. Men kan ikke mere
gå ud forbi dørvogteren. Her, tag alligevel denne kurv
med glasurkager. Og han jubler. Alting sker i tide for ham,
at spise som man evner, sammen med frenskmændene
og motorcykelfolkene, sådan som hovedtelefonerne sagde det.
Og når vi ikke længere har hinanden at se på,
bliver de ved med at summe og give genlyd. Ligegyldig
fra hvilket spejl eller hvilken mørk krukke jeg har frembragt dig,
fra Duluth, og uden ophøjede påvirkninger,
er du taknemlig, og glad for omsvøb i det hele taget.
Det er tid at feste
igen snart.

Langsomme krager holder stadig til ved det stikmærke
i en dansk himmel, hvor en savbuk leverer
den forsinkede magnyl og spoler rulles op
til fordel for en større klarhed end denne:
Snart bliver alting skjult,
som en scene bag et rødt fløjlsforhæng,
og dét modersmærke på din skulder – man behøver ikke
spørge hvad det hedder. I det livlige skjul
der er blevet så udbredt, trives alt:
buske, lygtepæle, moteller ved udkanten af lufthavne,
hvis blå lys leder det dalende fartøj
ned til et sikkert leje i den snarlige nat,
mens bolværk byder deres beholdere velkommen
med åbne arme, om de så ser nok så sjuskede ud.
Og jeg tror det siger en masse om os, om vores måde
at byde velkommen på, at dagene ikke forstyrrer hinanden
eller tænker for meget over det, eller bemestrer
det forpjuskede spor som skulle have været vores kendemærke.
Vi er alligevel for hemmelighedsfulde til den slags,
ingen kan narre os med selv det mest perfekte falske pas,
ladningsfortegnelser. Det er som om vi er ankommet friske
fra en fremmed planet og straks har øjnet hvad denne mangler:
en appelsin, rent sengetøj, blæk, en kuglepen.

Og alligevel giver væksthuset tegn fra sig.
Jeg har før fortalt dig om hvor skrækslagen det gør mig,
men jeg tror vi kan klare det sammen,
og jeg kan lige så godt afsløre min sidste overraskelse hér
som alle andre steder: dig, sådan som du går,
uligevægtig, ligeglad, men med himlen som markise
ligeså længe som den overhovedet orker at skærme dig.
Det var dét jeg mente med ”at få styr på”, og idet jeg siger det
falder både overflade og undertekst endegyldigt på plads
og returpostkontoret forsvinder ind i forårets blå mildhed.

X I I I

Du bliver sulten,
du spiser varmt.
Hjemme er et koldt serveringssted.
Den emfatiske næse lægger det til side.
Klubberne har fuldt hus.
Jeg kan på en eller anden måde godt lide
de tidlige morgenskænderier
selv om jeg elsker hemmelighedskræmmerier,
med eller uden kat.

Jeg lader så mange mennesker gå forbi mig
at jeg til sidst længes efter en af dem, hvem
som helst, der ville vende sig imod mig,
glemme disse tårer væk. Som børm legede vi voksne,
nu trækker problemerne op i horisonten.

Så – hvis du vil tage mig,
eller bare trække mig ved øret, så lad dem dog
bemærke dét. Sommeren ender ikke i dit skød,
og stjernerne er ikke mere flygtige end sædvanlig.
Fred, ro, en ordbog – det betød så meget,
men til sidst havde ingen tid til nogen af delene.
Det var som om intet af det nogensinde var sket,
mine snørebånd var gået op, og – har jeg glemt noget?

- af John Ashbery.

mvh
Simon

Høj i weekenden RM..

Har du mon fået styr på puteren og den på sine drivere, eller driver den nu i sommervindens naturlige vekselspil langs microsoftagtige vægge?

Mens naturen producerer vore farverige kulisser, hæver blæsten stemmen:

I Blæsten

Høistammede Rose
Med duggede Læber
Forgjæves mod Blæsten
Og Regnen du stræber.

Tillad mig at være
Din Stav og din Støtte;
Jeg vil dig mod Blæsten
Og Regnen beskytte.

Om ogsaa du trykker
Og læner dig kjælen –
Betænk, det er ikke
Til mig, men til Pælen.

*

Med hvilke ord jeg vil ønske dig god weekend…;)

mvh
Simon

Lad os gå ind i tapetet sammen med Aarestrup, som vi nu engang gør os til en del af de strukturer vi bevæger os i; få lidt støv på de pænt opsmøgede ærmer, ryge en smøg og gå glemslen i møde:

Man har Sagn om Borgtapeter

Man har sagn om Borgtapeter,
Hundredaarige, på hvilke
De afblegede Figurer,
Syede Sting på Sting af Silke,

Faae et sælsomt Liv om Natten,
Stige ned og, som det gamle
Herskabs fordums Tider, sig i
Maaneskinskabinettet samle.

I de bløde Lænestole
Damerne med Atlasslæbet
Blændende sig atter kaste,
Munden smiler rosenlæbet.

Ridderne, som paa Tapetet
Knapt om Dagen er at mærke,
Læne sig paa Stoleryggen,
Brune, skjæggede og stærke.

Gjennem Buevinduet glimre
De forgyldte Instrumenter;
Hvide Skyggehænder jage
Over støvede Tangenter.

Klang fra de forsvundne Tider,
O vidunderligt at høre!
Gammeldags Galanterier
Hviskes i et yndigt Øre.

Næsten kunde man misunde
Dette Skyggeliv, hvis ikke –
See! hun blegner bag sin Vifte,
Angst for Morgenrødens Blikke.

Selv den tappre Ridder gyser,
Smutter, som den hele Vrimmel,
Ind i Muren, i Tapetet:
Dagen seer kun Støv og Skimmel.

Saadan gaaer det ogsaa Venskabs
Stille Tegn og Billedværker,
De forsvundne Sympathiers
Efterlade Mindesmærker.

Glemsel, som et Møl, dem gnaver,
Tiden slukker deres Farve;
Kun Erindringsnatten bringer
Flygtigt Liv i deres Larve.

Og, som hist i Borgen, stige
Falmede Figurer, flade
Tegninger i Mindets Time
Udfra disse hvide Blade,

Færdes som i svundne Tider,
Sladdre sammen, gjør sig lystig,
Selv ved Hanegalet rækker
Man hinanden Haanden trøstig,

Sukker tit: a rivederla!
Og, som jeg i Aften, smutter
I Tapetet – ak, idet jeg
Verset her paa Bladet slutter.

mvh
Simon

Go'aften Simon

Her fra endnu en augustaften med duften af roser, sensommer og høst, smagen af Ekelöf i sommernatten med lyd, stemning og vibrationer fra både Ipanema og det nordiske. Tag med her på rejsen i selskab med både Sjöberg og Ekelöf ud i sommernattens drømme og længsler :))


Sommarnatten



Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp

och ensamhet.

Där nattens sådd har fallit växer blommans själ

av ingen sedd. -

En doft av skumma stigar, lövskog, sanka ängar

är tyst musik

för varje vind som sakta, tvekande för bort

en blommas dröm...



När mellan träden solnedgången ännu drömmer trolsk,

ett återsken

av själens längtan till det land där smärtor stillas

och sorger glöms,

när himlens vemod djupnar, ändlöst blånande.

När ändlöst blek, i bleka drömmar fången skymningen har vävt

sitt spindelnät -

och när jag vandrar här av tunga tankar trött,

på drömmar led,

och dagg och ljuvlig svalka faller i min väg

och allt är lugnt,

då glömmer jag att tänka, ömkande mig själv:

Hur ensam jag,

hur ensam jag på jorden! - Ty jag delar ensamhet

med varje blomma ...



Och lugnad stannar jag och lyssnar för mig själv

till kvällens ljud:

Väckt av en kvist som brutits lockar ensam fågel

i sömnigt bo

och i en bortglömd glänta hörs en koltrast slå

sin glittersång ...

Nu prasslar det i skogen, torra grenar bryts ...

Nu åter tyst -

men gömd där inne skrattar någon dämpat, lockande:

Mjuk väntar mossan ....



En kornknarr ropar någonstädes, som en sovande ...
Allt är en dröm

och djupt i varje hjärta håller nakenhetens fe

sitt törnroshov. -
Från hennes trollspö stiger syner, formlöst klara:

En bild av Eden ...

Och kärret tänder sina lyktor, stenar grubblar åter

på urtidsminnen ...

Och alfer fladdrar av och an i luden fjärilsdräkt

vid älvors bädd

och tusen glittervingar dansar sjungande i ring

och ängsull bugar ...

Och genom skog och ängar går en ensam vind,

en vällustrysning

som öppnar stumma blomsterläppar i en doftrik kör:
Bebådelsen ...



Och mellan träden ser jag själ och hjärta vandrande

med hand i hand,

i dunkel längtan än en gång förmälda med varann

vid sagostranden

där solnedgången ännu drömmer, trolsk och hägrande

längs horisonten.



I deras silverstänkta fotspår växer tystnad upp

och ensamhet.

I deras silverstänkta fotspår sörjer blommans själ

av ingen känd. -

En doft av skumma stigar, lövskog sanka ängar

blir tyst musik

för varje vind som sakta, tvekande för bort

en kärleksdröm ...



Och så som fången där i ensamhetens nät

en spindel väntar

på ludna fjärilar som hänger fångna i varann

vid strån som sviktar.

Så väntar jag ur sommarnattens famn förgäves

min gåtas lösning

Så längtar jag förgäves att få smälta samman

med allt som längtar.



Och när jag vandrar här av tunga minnen trött,

på drömmar led,

och dimman stiger kylig, sakta döljande min väg

och skogen tiger,

då tvingas jag att tänka, ömkande mig själv:

Hur ensam jag,

hur tusenfaldigt ensam jag på jorden! Ty min ensamhet

är varje blommas ...



Och när jag stannar här och lyssnar inom mig

till nattens ljud:

Hur syrsan redan börjat slipa sina saxar vassa

mot tystnaden

som genomtränger allt med dova pulsslag, skälvande

i varje strå...

Och när jag ser hur allting kämpar blint som jag,

hur drömmar famnas

av andra drömmar, sökande sin sista tillflykt -

då fattar jag

att liv är drömmar och att verklighet är död

och livlöshet!



Då fattar jag att sommarnatten är min egen bild,

dess väntan min:

Som spindeln fången i sitt nät, som blomman fästad
med rot i jord

förblir jag mina drömmars fånge, dömd att vänta

på svar med vinden ...



Och vinden börjar spela sorgset över ängen och

dimman rörs

och blinda töckenväsen strövar sökande förbi:

Är det en fjärlis död?

Och stjärna efter stjärna tänds och skuggan djupnar

i månskensångest

och över gräset smyger frosten obevekligt sakta

sitt silvernät ...



Då glider plötsligt genom skog och mark en viskning

av andlös skräck

och under träden byter gömda källor hemligt blickar:

Förgängelsen!



Och skrämda alfer flyr och älvor skingras - och av två

blir en och en ...

Och alla blommar fäller ödmjukt sina kronblad ...



Då tiger allt

och väntar djupt i tankar, gömmande ett frö

i dödens mull.



Nattens drottning börjar skrida ...

Såge sig blott en sig om!

Då skymtade jag äventyret som jag lever

på annat plan ...

Är jag en tiggare med handen sträckt

mot nattens rikedomar?

Är jag en riddare

som söker röva evighetens jungfrudom?



Synerna växlar ...

I dessa trakter vacklar berget under mina fötter ...

Nu är jag ensam, ensam

nu är jag äntligen ensam

och ensamheten sjuder inom mig som saven i ett

träd,

ett träd i vilket vinden spelar rysning efter

rysning.



Omätliga natt,

hur stjärnströdd är din ångest,

hur andlöst är ditt stumma skri av skräck!

Blott ur ångest kan det nya livet födas:

Den som inte känner ångest är fördömd eller redan

salig ....

Blott ur ångest kan den nya glädjen lysa,

stjärnan tändes endast för den drunknande!

Se till mig: min ångest är ofantlig,

jag är en tiggare på jorden,

en bärare av den väldiga bördan, berget som vacklar.

som stöder sig på mänska efter mänska ...



Stjärnskott på stjärnskott

rispande himmelens mörkblå duk!



Världen försvinner i ögonspringan

som en slända på glittrande regnbågsvingar ...

det är de kokande vita tårarna!

O, föll ej nu

som en gång förr en skärva genom mitt öga

ner i mitt hjärta ...

Skänkte mig inte himlen sitt glödande mynt,

min skärv av verklighet ...

Hur fjärran skulle inte liknöjdhetens helvete mig

vara

om en bland dessa stjärnor

dock hade blivit min!



Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp

och ensamhet

Där nattens sådd har fallit växer själen vild,

av ingen känd.

En doft av höst och fallna löv på skumma stigar

blir tyst musik

för varje mulen vind som sakta plånar ut

en mänskodröm



/ Gunnar Ekelöf /




Tak for mange smukke ord og stemninger fra dit tastatur, da mit stod af ;))

Jeg har ikke glemt dine spørgsmål ;))

Hilsner til dig i sommernatten
RoseMarie