0
registrerede
20
gæster og
1436
søgemaskiner online. |
Key:
Admin,
Global Mod,
Mod
|
|
|
Skribent: RoseMarie
Emne: Re: Mellemrummet
|
Go'aften Simon
Her fra endnu en augustaften med duften af roser, sensommer og høst, smagen af Ekelöf i sommernatten med lyd, stemning og vibrationer fra både Ipanema og det nordiske. Tag med her på rejsen i selskab med både Sjöberg og Ekelöf ud i sommernattens drømme og længsler :))
Sommarnatten
Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp
och ensamhet.
Där nattens sådd har fallit växer blommans själ
av ingen sedd. -
En doft av skumma stigar, lövskog, sanka ängar
är tyst musik
för varje vind som sakta, tvekande för bort
en blommas dröm...
När mellan träden solnedgången ännu drömmer trolsk,
ett återsken
av själens längtan till det land där smärtor stillas
och sorger glöms,
när himlens vemod djupnar, ändlöst blånande.
När ändlöst blek, i bleka drömmar fången skymningen har vävt
sitt spindelnät -
och när jag vandrar här av tunga tankar trött,
på drömmar led,
och dagg och ljuvlig svalka faller i min väg
och allt är lugnt,
då glömmer jag att tänka, ömkande mig själv:
Hur ensam jag,
hur ensam jag på jorden! - Ty jag delar ensamhet
med varje blomma ...
Och lugnad stannar jag och lyssnar för mig själv
till kvällens ljud:
Väckt av en kvist som brutits lockar ensam fågel
i sömnigt bo
och i en bortglömd glänta hörs en koltrast slå
sin glittersång ...
Nu prasslar det i skogen, torra grenar bryts ...
Nu åter tyst -
men gömd där inne skrattar någon dämpat, lockande:
Mjuk väntar mossan ....
En kornknarr ropar någonstädes, som en sovande ... Allt är en dröm
och djupt i varje hjärta håller nakenhetens fe
sitt törnroshov. - Från hennes trollspö stiger syner, formlöst klara:
En bild av Eden ...
Och kärret tänder sina lyktor, stenar grubblar åter
på urtidsminnen ...
Och alfer fladdrar av och an i luden fjärilsdräkt
vid älvors bädd
och tusen glittervingar dansar sjungande i ring
och ängsull bugar ...
Och genom skog och ängar går en ensam vind,
en vällustrysning
som öppnar stumma blomsterläppar i en doftrik kör: Bebådelsen ...
Och mellan träden ser jag själ och hjärta vandrande
med hand i hand,
i dunkel längtan än en gång förmälda med varann
vid sagostranden
där solnedgången ännu drömmer, trolsk och hägrande
längs horisonten.
I deras silverstänkta fotspår växer tystnad upp
och ensamhet.
I deras silverstänkta fotspår sörjer blommans själ
av ingen känd. -
En doft av skumma stigar, lövskog sanka ängar
blir tyst musik
för varje vind som sakta, tvekande för bort
en kärleksdröm ...
Och så som fången där i ensamhetens nät
en spindel väntar
på ludna fjärilar som hänger fångna i varann
vid strån som sviktar.
Så väntar jag ur sommarnattens famn förgäves
min gåtas lösning
Så längtar jag förgäves att få smälta samman
med allt som längtar.
Och när jag vandrar här av tunga minnen trött,
på drömmar led,
och dimman stiger kylig, sakta döljande min väg
och skogen tiger,
då tvingas jag att tänka, ömkande mig själv:
Hur ensam jag,
hur tusenfaldigt ensam jag på jorden! Ty min ensamhet
är varje blommas ...
Och när jag stannar här och lyssnar inom mig
till nattens ljud:
Hur syrsan redan börjat slipa sina saxar vassa
mot tystnaden
som genomtränger allt med dova pulsslag, skälvande
i varje strå...
Och när jag ser hur allting kämpar blint som jag,
hur drömmar famnas
av andra drömmar, sökande sin sista tillflykt -
då fattar jag
att liv är drömmar och att verklighet är död
och livlöshet!
Då fattar jag att sommarnatten är min egen bild,
dess väntan min:
Som spindeln fången i sitt nät, som blomman fästad med rot i jord
förblir jag mina drömmars fånge, dömd att vänta
på svar med vinden ...
Och vinden börjar spela sorgset över ängen och
dimman rörs
och blinda töckenväsen strövar sökande förbi:
Är det en fjärlis död?
Och stjärna efter stjärna tänds och skuggan djupnar
i månskensångest
och över gräset smyger frosten obevekligt sakta
sitt silvernät ...
Då glider plötsligt genom skog och mark en viskning
av andlös skräck
och under träden byter gömda källor hemligt blickar:
Förgängelsen!
Och skrämda alfer flyr och älvor skingras - och av två
blir en och en ...
Och alla blommar fäller ödmjukt sina kronblad ...
Då tiger allt
och väntar djupt i tankar, gömmande ett frö
i dödens mull.
Nattens drottning börjar skrida ...
Såge sig blott en sig om!
Då skymtade jag äventyret som jag lever
på annat plan ...
Är jag en tiggare med handen sträckt
mot nattens rikedomar?
Är jag en riddare
som söker röva evighetens jungfrudom?
Synerna växlar ...
I dessa trakter vacklar berget under mina fötter ...
Nu är jag ensam, ensam
nu är jag äntligen ensam
och ensamheten sjuder inom mig som saven i ett
träd,
ett träd i vilket vinden spelar rysning efter
rysning.
Omätliga natt,
hur stjärnströdd är din ångest,
hur andlöst är ditt stumma skri av skräck!
Blott ur ångest kan det nya livet födas:
Den som inte känner ångest är fördömd eller redan
salig ....
Blott ur ångest kan den nya glädjen lysa,
stjärnan tändes endast för den drunknande!
Se till mig: min ångest är ofantlig,
jag är en tiggare på jorden,
en bärare av den väldiga bördan, berget som vacklar.
som stöder sig på mänska efter mänska ...
Stjärnskott på stjärnskott
rispande himmelens mörkblå duk!
Världen försvinner i ögonspringan
som en slända på glittrande regnbågsvingar ...
det är de kokande vita tårarna!
O, föll ej nu
som en gång förr en skärva genom mitt öga
ner i mitt hjärta ...
Skänkte mig inte himlen sitt glödande mynt,
min skärv av verklighet ...
Hur fjärran skulle inte liknöjdhetens helvete mig
vara
om en bland dessa stjärnor
dock hade blivit min!
Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp
och ensamhet
Där nattens sådd har fallit växer själen vild,
av ingen känd.
En doft av höst och fallna löv på skumma stigar
blir tyst musik
för varje mulen vind som sakta plånar ut
en mänskodröm
/ Gunnar Ekelöf /
Tak for mange smukke ord og stemninger fra dit tastatur, da mit stod af ;))
Jeg har ikke glemt dine spørgsmål ;))
Hilsner til dig i sommernatten RoseMarie
|
|
|
|