0
registrerede
145
gæster og
149
søgemaskiner online. |
Key:
Admin,
Global Mod,
Mod
|
|
|
#21295 - 24/08/2016 11:29
Re: Mellemrummet
[Re: RoseMarie]
|
veteran
|
Registeret: 04/04/2008
Indlæg: 3512
|
|
Nål
Rytmiske volde af modstand der løfter sig foran spirer den gennem mer hidsigt end bambus uanset retning, lys eller næring, skønt ofte belemret med flere forhindringer samtidig, først og fremmest sin egen saftløse rod hvis væsen det er at bøje af, gå under, at suge næring af den letteste modstand og straks telegrafere den frem som hæmning.
Eller den dvæler i månedsvis (skønt endelig skånet for rodens tungsind) ved een bestemt forhindring som var denne tilfældige krise målet det gælder at holde fast uden at visne, uden at vokse, uanset næring, lys eller årstid.
*
Kold Tordenkaffe
Vi spejder ind i regnen skeløjede af forventning: En lyslevende naturkraft går endnu frit omkring, brølende, olm, med krængede øjne, trampende ned for fode.
Men da tordenen når os er den ikke hvad den var engang. Længe står den og trykker. Kniber endelig et beskedent lyn frem.
- Benny Andersen.
mvh Simon
|
Top
|
Svar
Citer
|
|
|
#21296 - 24/08/2016 12:21
Re: Mellemrummet
[Re: RoseMarie]
|
veteran
|
Registeret: 04/04/2008
Indlæg: 3512
|
|
Og stjernerne skinnede
X I I
Et forsinket skær læst ind i det uden at det anskues umiddelbart, kun stryges, som en hånd eller et par bukser, ligesom havet stryger sig mod en klippe når det nu ikke har andet at lave – omgivet af gode venner på en slapper, sådan var det altid med dig, du der kommer tæt nok ind på livet af mig: Åh, du har ofte fundet spor i haven hvor hvepsene og rødhalsene har deres rede; spor på trappen, i sakristiet og garagen med dens enorme trommer. Sig noget der kan styrke mig, lad mig drikke af alle colaer i verden før jeg svømmer væk fra dette rev, ind i den egn af bregner og bobler der venter os, hvor de fleste ikke er så kloge, men nogle få er. Dem trykker vi ind til os, vores kropstatoveringer der søger psykiatrisk hjælp, og jorden smasker og slubrer rytmisk. Det kunne få selv en hund til at holde af dig, men her byder ingen stemme dig helt ind.
Her er jordbesiddelser der antager navn i storbyens skumring, den der netop strejfede dig. Har du lektien med? Godt, det var jeg sikker på. Men kan ikke mere gå ud forbi dørvogteren. Her, tag alligevel denne kurv med glasurkager. Og han jubler. Alting sker i tide for ham, at spise som man evner, sammen med frenskmændene og motorcykelfolkene, sådan som hovedtelefonerne sagde det. Og når vi ikke længere har hinanden at se på, bliver de ved med at summe og give genlyd. Ligegyldig fra hvilket spejl eller hvilken mørk krukke jeg har frembragt dig, fra Duluth, og uden ophøjede påvirkninger, er du taknemlig, og glad for omsvøb i det hele taget. Det er tid at feste igen snart.
Langsomme krager holder stadig til ved det stikmærke i en dansk himmel, hvor en savbuk leverer den forsinkede magnyl og spoler rulles op til fordel for en større klarhed end denne: Snart bliver alting skjult, som en scene bag et rødt fløjlsforhæng, og dét modersmærke på din skulder – man behøver ikke spørge hvad det hedder. I det livlige skjul der er blevet så udbredt, trives alt: buske, lygtepæle, moteller ved udkanten af lufthavne, hvis blå lys leder det dalende fartøj ned til et sikkert leje i den snarlige nat, mens bolværk byder deres beholdere velkommen med åbne arme, om de så ser nok så sjuskede ud. Og jeg tror det siger en masse om os, om vores måde at byde velkommen på, at dagene ikke forstyrrer hinanden eller tænker for meget over det, eller bemestrer det forpjuskede spor som skulle have været vores kendemærke. Vi er alligevel for hemmelighedsfulde til den slags, ingen kan narre os med selv det mest perfekte falske pas, ladningsfortegnelser. Det er som om vi er ankommet friske fra en fremmed planet og straks har øjnet hvad denne mangler: en appelsin, rent sengetøj, blæk, en kuglepen.
Og alligevel giver væksthuset tegn fra sig. Jeg har før fortalt dig om hvor skrækslagen det gør mig, men jeg tror vi kan klare det sammen, og jeg kan lige så godt afsløre min sidste overraskelse hér som alle andre steder: dig, sådan som du går, uligevægtig, ligeglad, men med himlen som markise ligeså længe som den overhovedet orker at skærme dig. Det var dét jeg mente med ”at få styr på”, og idet jeg siger det falder både overflade og undertekst endegyldigt på plads og returpostkontoret forsvinder ind i forårets blå mildhed.
X I I I Du bliver sulten, du spiser varmt. Hjemme er et koldt serveringssted. Den emfatiske næse lægger det til side. Klubberne har fuldt hus. Jeg kan på en eller anden måde godt lide de tidlige morgenskænderier selv om jeg elsker hemmelighedskræmmerier, med eller uden kat.
Jeg lader så mange mennesker gå forbi mig at jeg til sidst længes efter en af dem, hvem som helst, der ville vende sig imod mig, glemme disse tårer væk. Som børm legede vi voksne, nu trækker problemerne op i horisonten.
Så – hvis du vil tage mig, eller bare trække mig ved øret, så lad dem dog bemærke dét. Sommeren ender ikke i dit skød, og stjernerne er ikke mere flygtige end sædvanlig. Fred, ro, en ordbog – det betød så meget, men til sidst havde ingen tid til nogen af delene. Det var som om intet af det nogensinde var sket, mine snørebånd var gået op, og – har jeg glemt noget?
- af John Ashbery.
mvh Simon
|
Top
|
Svar
Citer
|
|
|
#21315 - 26/08/2016 17:30
Re: Mellemrummet
[Re: RoseMarie]
|
veteran
|
Registeret: 04/04/2008
Indlæg: 3512
|
|
Lad os gå ind i tapetet sammen med Aarestrup, som vi nu engang gør os til en del af de strukturer vi bevæger os i; få lidt støv på de pænt opsmøgede ærmer, ryge en smøg og gå glemslen i møde:
Man har Sagn om Borgtapeter
Man har sagn om Borgtapeter, Hundredaarige, på hvilke De afblegede Figurer, Syede Sting på Sting af Silke,
Faae et sælsomt Liv om Natten, Stige ned og, som det gamle Herskabs fordums Tider, sig i Maaneskinskabinettet samle.
I de bløde Lænestole Damerne med Atlasslæbet Blændende sig atter kaste, Munden smiler rosenlæbet.
Ridderne, som paa Tapetet Knapt om Dagen er at mærke, Læne sig paa Stoleryggen, Brune, skjæggede og stærke.
Gjennem Buevinduet glimre De forgyldte Instrumenter; Hvide Skyggehænder jage Over støvede Tangenter.
Klang fra de forsvundne Tider, O vidunderligt at høre! Gammeldags Galanterier Hviskes i et yndigt Øre.
Næsten kunde man misunde Dette Skyggeliv, hvis ikke – See! hun blegner bag sin Vifte, Angst for Morgenrødens Blikke.
Selv den tappre Ridder gyser, Smutter, som den hele Vrimmel, Ind i Muren, i Tapetet: Dagen seer kun Støv og Skimmel.
Saadan gaaer det ogsaa Venskabs Stille Tegn og Billedværker, De forsvundne Sympathiers Efterlade Mindesmærker.
Glemsel, som et Møl, dem gnaver, Tiden slukker deres Farve; Kun Erindringsnatten bringer Flygtigt Liv i deres Larve.
Og, som hist i Borgen, stige Falmede Figurer, flade Tegninger i Mindets Time Udfra disse hvide Blade,
Færdes som i svundne Tider, Sladdre sammen, gjør sig lystig, Selv ved Hanegalet rækker Man hinanden Haanden trøstig,
Sukker tit: a rivederla! Og, som jeg i Aften, smutter I Tapetet – ak, idet jeg Verset her paa Bladet slutter.
mvh Simon
|
Top
|
Svar
Citer
|
|
|
#21325 - 27/08/2016 21:54
Re: Mellemrummet
[Re: Simon]
|
bor her
|
Registeret: 02/05/2009
Indlæg: 1013
|
|
Go'aften Simon
Her fra endnu en augustaften med duften af roser, sensommer og høst, smagen af Ekelöf i sommernatten med lyd, stemning og vibrationer fra både Ipanema og det nordiske. Tag med her på rejsen i selskab med både Sjöberg og Ekelöf ud i sommernattens drømme og længsler :))
Sommarnatten
Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp
och ensamhet.
Där nattens sådd har fallit växer blommans själ
av ingen sedd. -
En doft av skumma stigar, lövskog, sanka ängar
är tyst musik
för varje vind som sakta, tvekande för bort
en blommas dröm...
När mellan träden solnedgången ännu drömmer trolsk,
ett återsken
av själens längtan till det land där smärtor stillas
och sorger glöms,
när himlens vemod djupnar, ändlöst blånande.
När ändlöst blek, i bleka drömmar fången skymningen har vävt
sitt spindelnät -
och när jag vandrar här av tunga tankar trött,
på drömmar led,
och dagg och ljuvlig svalka faller i min väg
och allt är lugnt,
då glömmer jag att tänka, ömkande mig själv:
Hur ensam jag,
hur ensam jag på jorden! - Ty jag delar ensamhet
med varje blomma ...
Och lugnad stannar jag och lyssnar för mig själv
till kvällens ljud:
Väckt av en kvist som brutits lockar ensam fågel
i sömnigt bo
och i en bortglömd glänta hörs en koltrast slå
sin glittersång ...
Nu prasslar det i skogen, torra grenar bryts ...
Nu åter tyst -
men gömd där inne skrattar någon dämpat, lockande:
Mjuk väntar mossan ....
En kornknarr ropar någonstädes, som en sovande ... Allt är en dröm
och djupt i varje hjärta håller nakenhetens fe
sitt törnroshov. - Från hennes trollspö stiger syner, formlöst klara:
En bild av Eden ...
Och kärret tänder sina lyktor, stenar grubblar åter
på urtidsminnen ...
Och alfer fladdrar av och an i luden fjärilsdräkt
vid älvors bädd
och tusen glittervingar dansar sjungande i ring
och ängsull bugar ...
Och genom skog och ängar går en ensam vind,
en vällustrysning
som öppnar stumma blomsterläppar i en doftrik kör: Bebådelsen ...
Och mellan träden ser jag själ och hjärta vandrande
med hand i hand,
i dunkel längtan än en gång förmälda med varann
vid sagostranden
där solnedgången ännu drömmer, trolsk och hägrande
längs horisonten.
I deras silverstänkta fotspår växer tystnad upp
och ensamhet.
I deras silverstänkta fotspår sörjer blommans själ
av ingen känd. -
En doft av skumma stigar, lövskog sanka ängar
blir tyst musik
för varje vind som sakta, tvekande för bort
en kärleksdröm ...
Och så som fången där i ensamhetens nät
en spindel väntar
på ludna fjärilar som hänger fångna i varann
vid strån som sviktar.
Så väntar jag ur sommarnattens famn förgäves
min gåtas lösning
Så längtar jag förgäves att få smälta samman
med allt som längtar.
Och när jag vandrar här av tunga minnen trött,
på drömmar led,
och dimman stiger kylig, sakta döljande min väg
och skogen tiger,
då tvingas jag att tänka, ömkande mig själv:
Hur ensam jag,
hur tusenfaldigt ensam jag på jorden! Ty min ensamhet
är varje blommas ...
Och när jag stannar här och lyssnar inom mig
till nattens ljud:
Hur syrsan redan börjat slipa sina saxar vassa
mot tystnaden
som genomtränger allt med dova pulsslag, skälvande
i varje strå...
Och när jag ser hur allting kämpar blint som jag,
hur drömmar famnas
av andra drömmar, sökande sin sista tillflykt -
då fattar jag
att liv är drömmar och att verklighet är död
och livlöshet!
Då fattar jag att sommarnatten är min egen bild,
dess väntan min:
Som spindeln fången i sitt nät, som blomman fästad med rot i jord
förblir jag mina drömmars fånge, dömd att vänta
på svar med vinden ...
Och vinden börjar spela sorgset över ängen och
dimman rörs
och blinda töckenväsen strövar sökande förbi:
Är det en fjärlis död?
Och stjärna efter stjärna tänds och skuggan djupnar
i månskensångest
och över gräset smyger frosten obevekligt sakta
sitt silvernät ...
Då glider plötsligt genom skog och mark en viskning
av andlös skräck
och under träden byter gömda källor hemligt blickar:
Förgängelsen!
Och skrämda alfer flyr och älvor skingras - och av två
blir en och en ...
Och alla blommar fäller ödmjukt sina kronblad ...
Då tiger allt
och väntar djupt i tankar, gömmande ett frö
i dödens mull.
Nattens drottning börjar skrida ...
Såge sig blott en sig om!
Då skymtade jag äventyret som jag lever
på annat plan ...
Är jag en tiggare med handen sträckt
mot nattens rikedomar?
Är jag en riddare
som söker röva evighetens jungfrudom?
Synerna växlar ...
I dessa trakter vacklar berget under mina fötter ...
Nu är jag ensam, ensam
nu är jag äntligen ensam
och ensamheten sjuder inom mig som saven i ett
träd,
ett träd i vilket vinden spelar rysning efter
rysning.
Omätliga natt,
hur stjärnströdd är din ångest,
hur andlöst är ditt stumma skri av skräck!
Blott ur ångest kan det nya livet födas:
Den som inte känner ångest är fördömd eller redan
salig ....
Blott ur ångest kan den nya glädjen lysa,
stjärnan tändes endast för den drunknande!
Se till mig: min ångest är ofantlig,
jag är en tiggare på jorden,
en bärare av den väldiga bördan, berget som vacklar.
som stöder sig på mänska efter mänska ...
Stjärnskott på stjärnskott
rispande himmelens mörkblå duk!
Världen försvinner i ögonspringan
som en slända på glittrande regnbågsvingar ...
det är de kokande vita tårarna!
O, föll ej nu
som en gång förr en skärva genom mitt öga
ner i mitt hjärta ...
Skänkte mig inte himlen sitt glödande mynt,
min skärv av verklighet ...
Hur fjärran skulle inte liknöjdhetens helvete mig
vara
om en bland dessa stjärnor
dock hade blivit min!
Där nattens sådd har fallit växer tystnad upp
och ensamhet
Där nattens sådd har fallit växer själen vild,
av ingen känd.
En doft av höst och fallna löv på skumma stigar
blir tyst musik
för varje mulen vind som sakta plånar ut
en mänskodröm
/ Gunnar Ekelöf /
Tak for mange smukke ord og stemninger fra dit tastatur, da mit stod af ;))
Jeg har ikke glemt dine spørgsmål ;))
Hilsner til dig i sommernatten RoseMarie
|
Top
|
Svar
Citer
|
|
|
annonce
|
|