|
0
registrerede
26
gæster og
183
søgemaskiner online. |
|
Key:
Admin,
Global Mod,
Mod
|
|
|
Skribent: Simon
Emne: Re: Poetisk fryd..
|
p.s.:
Der ka’ nok blie plads til lidt flere digte fra W. A’s psykiske horisont, hans fiskeøjelinse, der synes at få det meste med, ja man ser ham næsten for sig dér i hytten lidt væk fra huset, hvor Signe ventede med varm te og hvor de sammen med venner legede ”borddans”, når han ikke spillede skak på verandaen med Stig Dagerman, der ellers sad et stykke væk i Strindbergs gamle hytte og ormede sig ind i en skrækindjagende berømmelse der ku' ha' taget pusten fra enhver. To venner, med hvert sit og dog identiske psykografiske blik på verden og livets tilbud, der får ordene til beundrende at se sig i spejlet.
Hans samlede digte er så fin en vandring i livets indsigter, og kærligheden til hans egen Signe:
SOMMARNATT
Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.
Jag läser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaran jasminer.
Ômt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.
Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.
*
FRESTELSEN
Kvinnan med rovfågelssporrar skrämmer mig.
Jag kastar eldbränder efter henne.
Jag är rädd för de stora synerne,
endast om natten vågar de sig fram.
Jag ser dem vid skogsbrynet
där mörkret bråddjupt stupar:
flämtande ögon som vilddjurens
eller de lågt flygande svärden.
Jag väntar på den tomma gårdsplanen.
Kom närmare ni vilda hundar!
Genomträng ljusets trånga cirkel!
Besegra mig! Besegra mig!
*
FLICKAN I SPEGELN
Flickan där i spegeln
ville gärna likna en videkvist,
ville likna en rosenkvist eller en fågel.
Stör henne inte!
Låt henne tro att kärleken finns
och att man och kvinna ännu kan försonas.
Men hon skall blekna som en rosenkvist
och hon skall dö i snaror.
*
POETERNA
De reser sin regnbåge, sitt spejlande vita torn.
De sänker sitt garn ute på det öde vattnet.
Oupphörligt faller aske mot jorden ner:
som vore himlen en förkolnad hägring.
En av dem står på vakt vid lagersträdet.
Den andre flyr med korpen på sin skuldra.
Den tredje drömmer under aftonlampans skärm.
Den fjärde suger blod ur hjortens strupe.
Ikaros lyfter sin svindel över bergets kam.
Sjöfararen spanar efter sjunkna öar.
Någon har sitt tillhåll vid städernas portar
där triumftåg och sopvagnar möter varandra.
En annan vandrar över den solpinade slätten
där gruset bränner som salt under fotsulorna.
Alle söker de en hemvist, en trädgård som ej gulnar.
Men ingenstans finner diktaren en varaktig sång.
Ingenstans finner modern en trösterik sång
för detta barn som anar dödens närhet.
Werner Aspenström.
Bedste hilsner & go’ tordenkaffeaften..
Simon
|
|
|
|
