Oktober med landskap

Oktober,

och hele dette landskap alltmera
utspillt under en kallere måne.

Ânnu dröjer någon förvuxen blåklocka
i det illa medfarna gräset.

Och barndomen känns ännu riskfylld
fast den är över för så länge sedan..

*

Sonetten om början och slutet

Det går att börja nästan var som helst.
Men början varer inte länge; vem finner
rimordet till "helst"? Det rinner
så många småord mellan stenarna, varhelst

man ser i dessa klara vatten. Men äldst
och djupast ner den sten vi inte övervinner.
Dikter är som trappor. Steg för steg. Hinner
vi någonsin ifatt den vi förföljer? Frälst

från mången falsk. Från början eller slutet?
Steg för steg går dikten fram i sine jamber.

Som om den aldrig hade något annet mål. Stridare
blir vattnet när det över grunda bottnar går.
Varför hoppas vi att ingendera når till slutet?

*

Tornet utan alla sina visare

Frosten, flodens stränge betvingare...eller något sådant, heter det på ett ställe hos Nietzsche. När han springer den sista novembermorgonens terränglöpning längs den lilla ån i det branta gryningsljuset, där några träd faktiskt ännu bär litet gult under snön, det allra svagaste gula, dekorationsgult, skulle man kunna säga, slår det honom hur överdrivet och orealistiskt hela detta ställe hos Nietzsche är.
Frosten kommer inte alls så, den är ingen tjur, inte heller någon betvingare.
Den är en förförare.
Vattnet under bron håller på att stelna till is så långsamt att det inte finns något ord för vad det är. Âr det ännu vatten men ett annat slags vatten, eller ett slags mycket lös is?
Genom detta som varken är det ena eller det andra har de sömniga änderna dragit upp små kanaler. De simmar nu för att spara krafter den ene framför den andre, de är nästan letargiska av kylan.
De glider hjälplöst in i vintern.
Och strax innan han kommer hem får han en chock: alla de fyra uren på Domkyrkotornet saknar sina visare: de togs ner till ny förgyllning igår.
Hur många västeråsare ser i detta ögonblick ovarnade upp mot tornet och tror att Den Stora Vintern har kommit?

- Lars Gustafsson.

mvh
Simon

En interessant oplevelse fra slutningen af 70'erne, der afgjort ikke adskiller sig fra senere af samme slags, men her så smukt præsenteret:

Bokmässa i Frankfurt am Main

Efter en lång och tröttsam dag på bokmässan i Frankfurt am Main, på väg från stånd till stånd, från de ena nationen till den andra, tycker han sig till sist ha hamnat i en zoologisk trädgård.
Varje förlags stånd är en bur och det intressanta är inte böckerna utan de varelser som ställs ut där.
Och plötsligt ser han hur lika de olika stånden är.
I ett litet avsides utrymme, skyddat av ett skynke alltid en äldre, imponerande hane, uppvaktad av de yngsta av honorna, belåten i en stol.
Litet skyggt längre bort yngre hannar, några medelålders honor, och de starkasta hanarna uta på jakt, då och då under dagens lopp återkommande med något byte som de frustande av belåtenhet kaster på den äldre hanens bora.
Under dessa betongbalkar, i dessa jättelika rum, landskap utan väderlek, värld utan vindar, ljus utan lövspel, återgår människorna instinktivt till en stamorganisation äldre än äktenskapet och kärnfamiljen.

Lars Gustafsson

mvh
Simon

Un pesce fuor d'acqua: https://www.youtube.com/watch?v=_jpcNsbFAP8

Dessert: https://www.youtube.com/watch?v=V2isIocPOnw&list=PL_uK-KFFJ19jZJuUiuwtB596h9jBnHhog

mvh
Simon

Symposium med Svante Nordin om det horisontale elfenbenstårn m.m.: https://www.youtube.com/watch?v=Y7AApm8lLZI

mvh
Simon

Morn’ RM alias Kuglepennen..;)

Den lilla världen er en tankebog om hverdagens nære forhold, de ofte fascinerende menneskelige spil, tankerne som aldrig rigtig fik plads i mine romaner, skriver Lars Gustafsson indledningsvis – en vidunderlig oplevelsesbog, de velovervejede jordnære dryp der aldrig indesluttes i tænketanke, han skriver så fint: ”var jeg bibliotekar, ville jeg ikke vide hvilken afdeling den skulle placeres i, og jeg formoder at det er et godt tegn.”
Selv placerede jeg den gerne i egen reol, nogen ville dog gøre krav på den, så uanset rodløsheden er der tydelige tegn på at den omsider fik et hjem, og mon ikke adskillige Gustafssonske tanker fryder udenfor reoler, det er vel opslået under læsning, de har det allerbedst:


O guddomskraft! om du åt mig dig låner,
Så att den skuggbild av de sällas rike,
Som i mitt minne präglats, jag kan teckna.

Så säger Dante i Edvard Lidforss översättning när han kommer till uppgiften att skildra Paradiset i Den Guddomliga Komedin. Det är en gammal litteraturkritisk sanning att det är lättareatt skildra helveten, och fremför allt skärseldar, än paradis. Finns det en guddomskraft som kan hjälpa diktaren på vägen så finns det också allt skäl att åkalle den.
Varför är det så svårt att skildra paradiset? Varför är vi så misstrogna mot alla försök?

I bondeupprorens spår i Tyskland och Flandern dyker bilderna av Schlaraffenland upp. Man ligger på ryg. Vinet strömmar självmant ur fontänerna. De stekta sparvarna flyger mot bordet. Spadarna gräver själva i jorden.

Hur ser vårt paradis ut? Âr det en njuyning som fortsätter i det oändliga? Eller är Paradiset det ögonblick när en smärta upphör?
Vart man än vänder sig vänter misstron runt hörnet.
Utsträckningen i tiden är problematisk. Varje lust vill evighet, djup, djup evighet, säger Nietzsche. âr det sånt?
Vad skulle hända med t ex vissa sexuella upplevelser om de varede i evigheter eller månader?
Kanske Paradiset är en cancerpatient som alldeles nyckfullt får ett tre veckors totalt uppehåll i sina smärtor?
Kanske lever vi alle som inte har smärtor hela tiden i Paradiset, utan att veta om det?
De så kallade hsiaochinchuangpoeterna, en ganska ny skola av bondediktare från Tientsindistriktet skriver ungefär som de nya bondemålarna måler: natur och människa i samklang i ett arkadisk, friskt landskap.
Så här ser en dikt ut i min något snabba översätning från en engelsk version i Chinese Literature, Wang Hsin-mins ”Tack vare den stora kulturrevolutionen”:

Den uppgående solen får gryningsmolnen att
rodna,
Grön vide och röda banér dansar i vinden.
Ett smaragdfärgat hav sträcker sig mot den
fjärran horisonten,
Vindkrusade vetefält flyter bara längre och längre
bort.

En röd traktor väver sig genom gobelängen av
grönska.
En blå vattenpump släpper loss den tämda
draken.
Diken som korsar varandra kaster ett silverne
nät.
Som gyllene stjärnor punkterar djupa brunnar
fälten.

Våra flickor arbetar ivrigt med sina hackor.
Var och en en röd blomma på den gröna mattan.
Vackert som en tavla är livet i vår kommun.
Tack vare den store kulturrevolutionen.

Det är nästan alltid ett poetisk misstag att i en dikt förklara hur läsaren skall känna inför den, i de to sista raderna; läsaren vill alltid känna själv. Därför skulle jag ha rått poeten att stryka dem.
Men bortsett från det: Âr inte detta en underbart vacker dikt? En paradisskildring, genomträngd av vind, vattnens friskhet och silverfärg, smattrande vimplar och, som en kulmination, människan själv, i arbete, på sin plats djupt inne i landskapets grönska.
Jeg kan redan tänka mig hur en och annan läsare rynkar på näsan när jag säger så. Några kanske för att de har bestämt sig att all modern kinesisk litteratur måste vara dålig, partibunden och fantasilös, hur tusan den sedan än i verligheten ser ut.
Andra, säkert många fler, rynkar alldeles opolitisk på näsan, att skildra Paradiset är alltid vilgärt, lyckan banal, harmonin i konsten något misstänkt.
Måste det vara så?

Jeg ligger ibland på en soffa där jag ser en stor del av de böcker jag äger. Sträcker jag på nacken kan jag se vad jag själv har skrivit, något trettiotal volymer i ett hörn. Det känns som att hitta Sverigepå världskartan, ett litet landskap man känner väl, inklämt mellan väldiga kontinenter .
Ibland känner jag ett vemod när jag ser dem, för jag vet att de rymmer så mycket klagan, så litet lycka.
Jag grips ibland av ett behov av att skriva en fullständigt lycklig bok, med aktiva, starka, expanderande och mognande människor. Högsommar, vajande fält, friskav atten, något av samma stämning som i Adalbert Stifters romaner.
Men hur gör man det?
Man skall inte inbilla sig att de gamle var naiva. Dante kände mycket väl svårigheterna när han närmade sig Paradiset. Han har till och med en alldeles utmärkt psykologisk teori om varför lyckan, till skillnad från alla andra tillstånd, är så svår att skildra.
Så här formulerar han den i första sången av Paradiso:

Ty, när hon nalkas målet för sin trängtan,
Vår själ så djupt sig däruti försänker.
Att minnet icke mäktar följa efter.

- Lars Gustafsson. Den lilla världen, 1977.

mvh
Simon